Vad har hänt?
När det verkligen inte blir som en tänkt sig..
I de senaste inläggen så skrev jag att jag var tillbaka på banan och berättade om hur jag hanterade det när dagen inte blev som jag hoppats pga mitt mående. Jag trodde åtminstånde att jag var tillbaka att orka skriva blogginlägg. Men icke.
3 dagar senare så la jag in mig på psykriatiskavdelning. Självmordsimuplser. Ja.
Jag lider av psykisk ohälsa, Den sjukdom som tar flest liv men ändå är tabubelagd (?!) Jag lades in, fick ändrad medicin och kände att jag var tillbaka på banan (igen) men då hände något ännu mer omtumlande.
Som ni redan vet så har jag varit sjukskriven i ett år. Sen började jag på en folkhögskola nu till hösten. Jag bodde på skolan och åkte hem under helgerna. Jag trodde att det skulle bli min vändning i livet. Men. Efter en månad där insåg jag att det inte passade mig ändå. Besviken slutade jag skolan och blev då inkomstlös och arbetssökande. Jag har fått diagnosen fibromyalgi och IBS samt med psykiska besvär så har ca noll ork och är under olika utredningar. Men min sambo var då till en stor hjälp och en trygg famn.
Fredagen den 13 oktober, samma dag som jag kommit hem från sjukhuset, blev jag dumpad. Det räckte liksom inte med att jag var sjuk, arbetslös och utan inkomst. Nu hade jag heller ingen stans att bo eller någon partner. Snacka om att dagarna vändes uppochner. Och att kärleken fanns kvar men att det var mina sjukdommar som kommit ivägen gjorde det hela ännu jobbigare.
Jag flyttade hem till familjen igen. Skit och pissjobbigt. Men inget annat val. Tur att de finns. Efter många om och men fick min älskade Veida flytta hit också. När jag nu insett att det inte kan bli så mycket värre har jag dragit styrka från det hela. Mina självmordstankar och impulser är borta. Det är en stor förändning. Jag vill vara öppen om detta då jag anser att det är mer farligt att bara hålla inom sig. Det är lättare att söka hjälp om man kan säga varför och för vad för att också få rätt hjälp.
3 dagar senare så la jag in mig på psykriatiskavdelning. Självmordsimuplser. Ja.
Jag lider av psykisk ohälsa, Den sjukdom som tar flest liv men ändå är tabubelagd (?!) Jag lades in, fick ändrad medicin och kände att jag var tillbaka på banan (igen) men då hände något ännu mer omtumlande.
Som ni redan vet så har jag varit sjukskriven i ett år. Sen började jag på en folkhögskola nu till hösten. Jag bodde på skolan och åkte hem under helgerna. Jag trodde att det skulle bli min vändning i livet. Men. Efter en månad där insåg jag att det inte passade mig ändå. Besviken slutade jag skolan och blev då inkomstlös och arbetssökande. Jag har fått diagnosen fibromyalgi och IBS samt med psykiska besvär så har ca noll ork och är under olika utredningar. Men min sambo var då till en stor hjälp och en trygg famn.
Fredagen den 13 oktober, samma dag som jag kommit hem från sjukhuset, blev jag dumpad. Det räckte liksom inte med att jag var sjuk, arbetslös och utan inkomst. Nu hade jag heller ingen stans att bo eller någon partner. Snacka om att dagarna vändes uppochner. Och att kärleken fanns kvar men att det var mina sjukdommar som kommit ivägen gjorde det hela ännu jobbigare.
Jag flyttade hem till familjen igen. Skit och pissjobbigt. Men inget annat val. Tur att de finns. Efter många om och men fick min älskade Veida flytta hit också. När jag nu insett att det inte kan bli så mycket värre har jag dragit styrka från det hela. Mina självmordstankar och impulser är borta. Det är en stor förändning. Jag vill vara öppen om detta då jag anser att det är mer farligt att bara hålla inom sig. Det är lättare att söka hjälp om man kan säga varför och för vad för att också få rätt hjälp.
Nu ser läget ut såhär:
Oftast väldigt trött
Arbetslös
Vill ta körkort
Noll inkomst i två månader
Bor i ett halvt rum utan dörr att stänga
Vattengympa
Musikallektioner
Vill flytta ihop med en vän
Tur att jag har min Veida
Ta hand om er och lev i nuet!
Hjärta
Oftast väldigt trött
Arbetslös
Vill ta körkort
Noll inkomst i två månader
Bor i ett halvt rum utan dörr att stänga
Vattengympa
Musikallektioner
Vill flytta ihop med en vän
Tur att jag har min Veida
Hjärta