När det inte blir som en tänkt sig
Jag har GAD, Generaliserat ångestsyndom. Det har varit sådan vardagsmat för mig att jag inte förens i år förstått hur mycket det har påverkat mig.
Jag har trott att alla har känt de här känslorna varje dag, precis som jag, bara det att jag är mycket svagare och inte orkar göra saker till slut. Men så är det ju inte. Det tog mig 20 år att förstå. Jag känner ångest varje dag för allt möjligt. Medans andra nästan är helt befriande från det. Det har blockerat mig något enormt. Men det har inte synts så mycket. Jag har varit högpresterande utåt sätt ändå..
Jag tror att det är farligt att identifiera sig med sjukdomar och diagnoser. Du har det och du måste acceptera det. Men lev dig inte in i det. Lättare sagt än gjort. Jag vet, jag VET. Jag insåg detta ganska nyligen. Och det tar tid att ställa om sig. Men jag känner att jag är på rätt väg.
Som nu när jag hade riktigt bra planer för dagen, som jag skrev om i tidigare inlägg, men kroppen sa ifrån och jag fick gå hem och avboka så fick jag inte extrem ångest. En gnutta ledsen och besviken blev jag. Men sen när jag insett att detta är det bästa för alla i denna situation så kunde jag slappna av.
Nu mår jag istället bra för att jag lyssnade på min kropp och tog tag i det på en gång.
Hjärta
